Ureastest
Figuren visar resultatet av ett ureastest, där rör A utgör negativ kontroll. Rör B innehåller, Proteus sp. och rör C innehåller Escherichia coli. Observera att ett pH-omslag har skett i rör B därför att Proteus spp. är ureaspositiva.
Bild: Karl-Erik Johansson (BVF, SLU) och Lise-Lotte Fernström (BVF, SLU).
Allmänt
Vissa bakterier har enzymet ureas, som i närvaro av H2O bryter ner urea (=urinämne eller karbamid) till NH3 (ammoniak) och CO2 (koldioxid), som bildar ammoniumkarbonat i närvaro av vatten. Se kemisk reaktionsformel.
Metodik
Man kan testa om bakterien har ureas genom att odla dem i ureas-medium, som innehåller en pH-indikator. Om bakterien har ureas bildas ammoniumkarbonat och odlingsmediet blir basisk d.v.s. färgen slår om till röd (cerise) färg.
Ureas-buljong:
| Substans | Mängd (g) |
|---|---|
| Pepton | 1,0 |
| Glukos | 1,0 |
| Natriumklorid | 5,0 |
| Dinatriumfosfat | 1,2 |
| Kaliumdivätefosfat | 0,8 |
| Fenolrött | 0,004 |
Användning
Ureastestet kan bl.a. användas för att skilja E. coli, som är ureasnegativ, från Proteus spp., som är ureaspositiv.